The Pirate Party’s aims include free file-sharing, abolishing the patent system in Europe, reform of copyright law and outlawing digital rights management, which inhibits the ability to copy computer files.

Det skriver man i CNN:s onlineupplaga och kanske inte helt oväntat har de samma trångsinta uppfattning om vad Piratpartiet egentligen står för. Men, min åsikt är att (nästan) all reklam är bra reklam, så länge den inte är skitdålig.

Apropå skitdålig så har väl ingen missat Jan Guillous försök till avrättning av författarkollegan Lars Gustafsson, ett stycke text som mycket påpassligt serverades av lobbyns språkrör Aftonbladet alldeles lagom till valets slutspurt.

Den gamle föredettingen Guillou står dock inte oemotsagd och får svar på tal av såväl Anna Troberg som Gustafsson själv.

Det här får bli det "”första” inlägget efter min nyss genomförda bloggflytt. Det har varit några hektiska dagar för mig, även om jag inte på långa vägar hunnit slita och kämpa som mina medpirater runt om i landet.

Mitt eget valarbete under söndagen bjöd på både trevliga och otrevliga erfarenheter; allt från nyfikna och intresserade röstmottagare till fifflande och onda diton.

Bilder och annat kommer under kvällen.

Två sossekvinnor i norr skriver ett debattinlägg i Piteå-tidningen och sällar sig till skaran av smutskastarmobben. Och visar med sitt inlägg att det varken läst eller förstått vad Piratpartiet står för.

Morgonblaskan här hemma bjöd även den på ett märkligt inlägg, som med all säkerhet författats av en lokal politiker. Eller är det bara jag som tycker att det är motsägelsefullt och osannolikt att en potentiell pirat skulle överge piratrösten för att istället ge den till sossarna för att de “kan tänka sig att värna om integriteten”??

I valtider bombas tidningarnas debatt- och insändarsidor av inlägg från politiker, maskerade som vanliga “gräsrötter”. Jag vet, för jag har själv en gång i tiden satt min kråka under en text som i själva verket skrivits av någon annan. Men den var inte lika genomskinlig som den här ovan.

Snart söndag. Snart valdag. Och jag måste instämma i Carola Hägg… f’låt – Ella Bohlins uppmaning till församl… f’låt igen – till medborgarna:

– Det är jätteviktigt att gå och rösta för tycker inte du någonting så tycker någon annan någonting åt dig. Och tyvärr har vi sett rapporter från Storbritannien om att främlingsfientliga och populistiska krafter börjar ta mark och det är vad som händer vid ett lågt valdeltagande. Därför hoppas jag att varenda svensk reser sig från sofflocket och gör sin demokratiska plikt på söndag. Det gör faktiskt skillnad vilka som sitter i parlamentet.

Jag håller för en gång skull med Ella, ord för ord. Och jag hoppas att ni alla gör allt för att Ella och hennes vänner får stanna hemma i Sverige. Ni gnälliga tjockis-mammor ute i landet glömmer väl inte bort att rösta?

Edit: var tvungen att stryka en del för det var liksom nästan lite under bältet, lite Aftonbladet över det hela. Förlåt. Det var dumt.

Eftersom jag inte bara är piratpartist, utan har tankar om fler än EN fråga, så resajklar jag ovanstående bild. Det kan tyda på att jag har ett visst miljötänk – eller att jag för stunden inte har tid att stjäla andras verk

Ämnet är: Valsedlar. Hela morgonen har ägnats till olika telefonsamtal och en del skrivande, väntan på att passera igenom myndigheternas telefonfilter, vilket i slutändan har lett till att jag nu tvingas sitta och invänta min vallokals eftermiddagsöppnande vid 16-tiden.

Under dagen har jag varit i kontakt med såväl kommunjuristen här hemma, som den centrala Valmyndigheten. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att den centrala myndigheten och den lokala valmyndigheten talar olika språk. Åtminstone olika dialekter.

Medan man från centralt håll menar att alla partier ska behandlas likvärdigt, tycker man från kommunalt håll att… det kanske inte nödvändigtvis behöver betyda likvärdigt. En liten hörna utanför själva vallokalen är väl minsann detsamma som… likvärdigt. Eller hur? På ett ungefär, i alla fall. Close enough.

Läget just nu: Kommunjuristen har troligen haft överläggningar med någon kollega och när jag ringde henne fick jag beskedet att våra valsedlar nu kan göra sällskap med övriga partiers sedlar. Inne i lokalen. Tror jag.

För hon lade något kryptiskt till: “Men du måste lyssna på vad röstmottagaren har att säga om placeringen”. Vilket är lite märkligt, för i min värld betyder likvärdig placering att våra valsedlar nu får plats i samma ställ, i något av de 14 lediga facken som erbjuds. Kanske menar man att jag får nöja mig med att våra valsedlar placeras i det bakre facket. Under en filt. Vad vet jag.

Uppdatering kring mina äventyr i lokalen kommer senare i eftermiddag, med all säkerhet dokumenterade i bild. Och ljud. Kanske rörligt.

Under tiden kan man läsa om Christian Engström i DN, där han för övrigt chattar just nu. Aftonbladets artiklar ska dock inte alls underskattas; skriv ut Lena Mellin – gärna i färg – och lägg den överst i kattlådan.

Varning: Denna text innehåller en länk till FRA och dess webb.

En partiledare som tigger – OCH ligger – och en EU-kandidat som ska parasitera på Europas medborgare. Ja, det är den bild som Aftonbladet målar upp inför slutspurten till EU-valet.

På söndag röstas det om vår framtida integritet och de gamla stötarna i gammelpartierna blir allt mer desperata i sina utspel.

Det är upp till dig, men jag tycker nog att du ska tänka dig för innan du väljer soffan.

Röstkortet är “borta”, säger du? Slå en signal till Valmyndigheten och beställ ett nytt. 020-825 825 är numret. Eller så gör du som killen i klippet nedan.

På Centralstationen i Stockholm kan man dessutom få ett nytt röstkort utskrivet på plats. Har man inte fullt lika bråttom, då kan man beställa ett via webben.

OK, du har hittat dit röstkort nu? Men “har inte tid” eller “orkar inte”? Eller menar du kanske att du inte vet hur du ska rösta?

Jag ska göra det väldigt enkelt för dig. Du ska rösta på sossarna eller “de nya” Moderaterna om du tycker att…

• … svenskarna har alldeles för mycket frihet och FRA-lagen räcker inte till för att hålla packet i schack.
• … skivbolagen tjänar alldeles för lite pengar och har alldeles för lite makt, att Ipred är bra men det kan bli ännu bättre!
• … det känns lite mysigt svenskt och tryggt att veta att våra myndigheter hela tiden har koll på oss; på varje steg vi tar, varje samtal som rings, varje mejl som skickas – kan vara jättebra om man ramlar och slår sig och behöver snabb hjälp!

Oj, glömde jag KD och SD och MP? Nejdå, men de är inte särskilt viktiga i sammanhanget, för de är alla – mer eller mindre – en form av enfrågepartier. Typ. KD handlar om familjevärderingar, SD om invandrare och MP handlar om miljöproblem. De går till val på en fråga och inget annat. Kan man säga.

Nåväl. Jag tror att ni förstår var jag vill komma. Nu letar du fram röstkortet och surfar in på Piratpartiets webb via denna länk för att få instruktioner om hur det går till att rösta. Där finns fler länkar för hur du röstar i förtid eller på valdagen.

Själv passade jag på att rösta medan jag ändå var inne i stan i andra ärenden. Det tog kanske två minuter, inte ens det. Bortsett ifrån att jag knäppte lite bilder här och var och inte kunde låta bli att prata strunt med röstmottagarna i lokalen, men om jag inte gjort det så hade det gått undan.

Trots att man placerat våra valsedlar utanför själva lokalen, där de stod alldeles allena i ett plastställ, så visade sig tanterna i lokalen vara riktigt trevliga. De skrattade så där glatt och artigt när jag förkunnade att jag valt att lägga min röst på “det diskriminerade” partiet. Med det åsyftade jag ett samtal mellan vallokalstanterna och ett par vanliga väljartanter, vars samtal jag strax innan – i sann FRA-anda – lyssnat på i smyg.

Väljartanterna undrade nämligen varför Piratpartiets sedlar stod i skymundan och fick då förklaringen att det var reglerna som sa det, och man hänvisade till “enprocentsregeln”, det vill säga att partiet i fråga ska ha grejat en procent av rösterna i de två senaste parlamentsvalen för att få Valmyndighetens stöd.

Nu hävdar ju Valmyndigheten att de mindre partierna ändå ska ha en likvärdig placering, men i röstande stund var jag tillräckligt osäker i frågan för att ta någon debatt med vallokalstanterna. Och dessutom charmade de mig genom att uttrycka sin beundran för Rick Falkvinge som de läst om i Aftonbladet. Bara en sån sak!

Åter till guiden: Du har ditt röstkort, du har legitimation. Nu saknas bara lite kött på benen. Information. Här nedan bjuder jag på ett antal länkar till läsvärda artiklar och inlägg, som förhoppningsvis leder till att du stoppar ner rätt valsedel i kuvertet när det är dags att rösta.

Det finns mycket bra läsning inför EU-valet och här listar jag enbart ett fåtal tips. Googla och du skall finna. 

Håll tillgodo!

 
Christian Engström: “Jag kan göra skillnad” (sydsvenskan.se)
Isobel Hadley-Kamptz: “Därför lade jag min röst på…” (expressen.se)
Lars Gustafsson: “Att Prygla Älvens Stigande Vatten” (blogg)
Oscar Swartz: “Glöm inte FRA-föraktet: Dags att leverera!” (blogg)
Andreas Henriksson: “Veckan då Piratpartiet blev vuxet” (blogg)
Henrik Alexandersson: “Piratpartiet och jag” (blogg)
Fritänk: “Revolutionen har börjat! På vilken sida står du?” (blogg)

Nåväl, medan gammelpartierna bråkar och gnabbas om vem som gjort vad och vem som sagt ditten och datten tycker jag att vi ska glädjas ikapp med Klara och Emma efter Rick Falkvinges fina inlägg tidigare idag.

Det blåser här, som sagt. Min sambo huttrar och muttrar och går in i stugvärmen. Jag sitter kvar här på altanen. Jag tycker nämligen om när det blåser.

Det är extra skönt när det är medvind.

Misstänker att de inte nöjer sig med att äga konsumenter och artister – nästa steg blir att införa enpartistat, kanske?

Första inlägget i denna blogg, “CockSwain”, plitas ner några timmar efter säsongsfinalen av TV4:s Kvällsöppet. Plats: Hemma vid köksbordet. Utrustning: Laptop. Hjälpmedel: Zoégas bryggkaffe.

Det här är en privat blogg och även om min avsikt är att fokusera på stundande EU-val – och inte minst nästa års riksdagsval – så kommer utrymme också att ges till mer vardagliga betraktelser och funderingar, där kaffe och sena nätter har en central roll. Det kommer ni snart att märka.

Debatten i Kvällsöppet inleddes med en relativt stillsam verbal pingpongmatch mellan statsminister Reinfeldt och oppositionens Mona Sahlin. Jobb, klimat, mer jobb, finanskris och ännu mer klimat avhandlades och jag tycker inte att det bjöds på några större överraskningar.

Den gamle muf:aren Reinfeldt har vuxit till sig och statsministerkostymen stramar klädsamt över hans trygga, faderliga hydda, och med sävliga gester lyssnar han tålmodigt på Sahlins lite lillasystergnabbiga, retfulla kommentarer. Om man nu ska utnämna någon vinnare i debatten så får priset gå till Reinfeldt; dock ej för sin politik utan mer för hans schysta sätt att närapå totalt ignorera Sahlinskans bjäbbande.

De “små partierna”, som de så populärt kallas när de påas i TV-rutan, representerades av Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ, Christian Engström från Piratpartiet och Sven-Olof Sällström från Sverigedemokraterna. Med “debatten” i SVT:s Agenda, som gick häromkvällen, i färskt minne hade jag inga större förhoppningar om att Christian Engström skulle få mycket sagt.

Gudrun Schyman är känd för att kunna hålla låda i diskussioner, vilket hon även denna kväll fick briljera med. Men jag tycker ändå att hon gav åtminstone PP lite mer utrymme. Dessutom fick Christian Engström och Piratpartiet betydligt mer respekt av Schyman, till skillnad från mötet i SVT:s Agenda, där hon något överlägset fnös åt “enfrågepartiet”. Visst, hon lyckades blixtsnabbt klämma in en kort kommentar om att hon minsann varit med och banat vägen för PP:s frågor, men i övrigt tycktes hon riktigt bekväm i Christians sällskap.

Kanske insåg Gudrun Schyman också det onödiga med att bränna energi på att bråka med PP – som hon trots allt håller med i mångt och mycket – när en representant för det hon kanske motsätter sig mest, nämligen de högerextrema strömningarna, fanns blott en Engström bort – i form av Sverigedemokraternas Sven-Olof Sällström.

Det är svårt att säga om den här debatten sa särskilt mycket som kan få svenskarna att resa på rumpan och ta sig till närmaste vallokal. Möjligen knep Christian Engström en del poäng; dels svarade han både bättre och säkrare än i Agenda, och dels framstod han, där han satt inklämd mellan en förbannad Schyman och en ganska intetsägande jämte, som det mest sansade alternativet.

Och det är precis vad han är – det mest sansade alternativet. För oss som uppskattar frihet, kultur och rätten att fritt kunna kommunicera utan inblandning från staten.

Tänk på det när ni röstar.