Dels är det här fel sätt att angripa problemen och dels är det fel att lägga sig på samma nivå som Antipiratbyrån. Byrån och dess jurist lägger ner enorma mängder med energi för att smutskasta såväl piratrörelsen som Piratpartiet, och jag tycker att vi bör visa att vi är starkare – utan såna metoder.

Detta är med all säkerhet en enskild persons verk, men risken är stor att det ute hos allmänheten kommer att uppfattas som en handling sanktionerat av PP. Detta bör vi starkt ta avstånd ifrån.

O m  d e t  ä r  s a n t, vill säga.

Vi vet vad Antipiratbyrån och skivbolagsmaffians jurister är kapabla till. Vi vet att en artikel i Aftonbladet där Pontén gråter ut och passar på att smutskasta oss – en dag innan valet (märkligt, eller hur?) – inte per automatik innebär att det är hela sanningen som presenteras.

Kanske var det hr Pontén själv som tröttnade på sitt namn och ansökte om ändring? Så där lagom till valet? Det får vi troligen aldrig veta, eftersom det skedde anonymt. Vilket man på byrån förstås är väl medvetna om.

Jag tar i alla fall artikeln med en skopa salt.

Jag vill att mina barn växer upp i ett samhälle där friheten är lika självklar som att det finns mjölk i kylskåpet på morgonen – eller vatten i kranen. Jag vill att mina barn ska kunna röra sig fritt, utan att någon myndighet vakar över varje steg de tar.  Och jag vill att mina barn ska veta att jag gjorde allt som stod i min makt för att förhindra en sån utveckling.

De ska veta att jag kämpade för att de skulle ha tillgång till fri kultur och kunskap, till lättillgänglig information.  De ska veta att jag slogs för att de skulle kunna öppna sin e-postklient, medvetna om att varken jag eller polisen eller FRA snokat igenom deras privata korrespondens. De ska veta att jag vägrade acceptera att en privatpoliskår bestående av skivbolagsrepresentanter tilläts slå in dörren och beslagta deras datorer och andra personliga ägodelar.

Därför röstar jag pirat. Därför hissar jag piratflaggan den 7 juni.

Nåväl, medan gammelpartierna bråkar och gnabbas om vem som gjort vad och vem som sagt ditten och datten tycker jag att vi ska glädjas ikapp med Klara och Emma efter Rick Falkvinges fina inlägg tidigare idag.

Det blåser här, som sagt. Min sambo huttrar och muttrar och går in i stugvärmen. Jag sitter kvar här på altanen. Jag tycker nämligen om när det blåser.

Det är extra skönt när det är medvind.

I Karlstad har man valt ett något annorlunda tema, nämligen – Piratmammor. Ni kan läsa mer om det i Malokis blogg.

Hålltiderna för demonstrationerna:

• Stockholm (Mynttorget) kl 11.00
• Örebro (Järntorget) kl 11.30
• Uppsala (Celsiustorget) kl 13.00
• Halmstad (Picassoparken) kl 14.00
• Karlstad (Stora Torget) kl 14.00 (Piratmammor)
• Göteborg (Götaplatsen) kl 14.00 (vi tågar till Gustav Adolfs torg där tal hålls)
• Malmö (Möllevångstorget) kl 14.00

Sol, vackert väder, vackra framtidstankar – packa picnickorgen och slut upp tillsammans med familj och vänner!

Första inlägget i denna blogg, “CockSwain”, plitas ner några timmar efter säsongsfinalen av TV4:s Kvällsöppet. Plats: Hemma vid köksbordet. Utrustning: Laptop. Hjälpmedel: Zoégas bryggkaffe.

Det här är en privat blogg och även om min avsikt är att fokusera på stundande EU-val – och inte minst nästa års riksdagsval – så kommer utrymme också att ges till mer vardagliga betraktelser och funderingar, där kaffe och sena nätter har en central roll. Det kommer ni snart att märka.

Debatten i Kvällsöppet inleddes med en relativt stillsam verbal pingpongmatch mellan statsminister Reinfeldt och oppositionens Mona Sahlin. Jobb, klimat, mer jobb, finanskris och ännu mer klimat avhandlades och jag tycker inte att det bjöds på några större överraskningar.

Den gamle muf:aren Reinfeldt har vuxit till sig och statsministerkostymen stramar klädsamt över hans trygga, faderliga hydda, och med sävliga gester lyssnar han tålmodigt på Sahlins lite lillasystergnabbiga, retfulla kommentarer. Om man nu ska utnämna någon vinnare i debatten så får priset gå till Reinfeldt; dock ej för sin politik utan mer för hans schysta sätt att närapå totalt ignorera Sahlinskans bjäbbande.

De “små partierna”, som de så populärt kallas när de påas i TV-rutan, representerades av Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ, Christian Engström från Piratpartiet och Sven-Olof Sällström från Sverigedemokraterna. Med “debatten” i SVT:s Agenda, som gick häromkvällen, i färskt minne hade jag inga större förhoppningar om att Christian Engström skulle få mycket sagt.

Gudrun Schyman är känd för att kunna hålla låda i diskussioner, vilket hon även denna kväll fick briljera med. Men jag tycker ändå att hon gav åtminstone PP lite mer utrymme. Dessutom fick Christian Engström och Piratpartiet betydligt mer respekt av Schyman, till skillnad från mötet i SVT:s Agenda, där hon något överlägset fnös åt “enfrågepartiet”. Visst, hon lyckades blixtsnabbt klämma in en kort kommentar om att hon minsann varit med och banat vägen för PP:s frågor, men i övrigt tycktes hon riktigt bekväm i Christians sällskap.

Kanske insåg Gudrun Schyman också det onödiga med att bränna energi på att bråka med PP – som hon trots allt håller med i mångt och mycket – när en representant för det hon kanske motsätter sig mest, nämligen de högerextrema strömningarna, fanns blott en Engström bort – i form av Sverigedemokraternas Sven-Olof Sällström.

Det är svårt att säga om den här debatten sa särskilt mycket som kan få svenskarna att resa på rumpan och ta sig till närmaste vallokal. Möjligen knep Christian Engström en del poäng; dels svarade han både bättre och säkrare än i Agenda, och dels framstod han, där han satt inklämd mellan en förbannad Schyman och en ganska intetsägande jämte, som det mest sansade alternativet.

Och det är precis vad han är – det mest sansade alternativet. För oss som uppskattar frihet, kultur och rätten att fritt kunna kommunicera utan inblandning från staten.

Tänk på det när ni röstar.