En kommentar från Mr Profit förtjänar helt klart lite extra uppmärksamhet. Får mig att tänka på det man brukar kalla proportionalitetsprincipen. I mitt gamla yrke som väktare och ordningsvakt innebar det att man inte fick bruka mer våld än nödvändigt; för att ta ett exempel så blir det fråga om övervåld om en buse spottar på mig och jag försvarar mig genom att dela honom på mitten med en motorsåg.

Men skulle kunna säga – milt uttryckt – att jag i ovanstående fall överreagerar en aning, det borde räcka med att avvisa fanskapet. Eller möjligen spotta tillbaka.

Proportioner, mina vänner.

Även i fildelningsfrågan kan vi fråga oss om man ser till proportionalitetsprincipen. Är detta “brott” så pass grovt att man slösar på redan usla resurser och därmed skiter i ex vis våldtäktsbrott? Eller grova brott över huvud taget? Skulle de här 15 snutarna inte kunna göra större nytta på annat håll?

Kanske är det jag som tänker konstigt, bara. Jag vet inte.

Så jag tänker att även en gammal postning kan tänkas fylla en funktion. Och så får det bli.

Minns ni "enfrågepartiet" Miljöpartiet? Det där lilla partiet som alla antingen skrattade åt eller rynkade på näsan åt? Som hade "språkrör" istället för partiledare. Knepiga typer. Och dessutom bara EN fråga på dagordningen: Miljö. Va? MILJÖ??!

Hahahahahahaha!

Oj, vad vi skrattade! Nästan alla skrattade eller rynkade på näsan, för vem fan var intresserad av miljön?? Det fanns ju annat att tänka på, som ekonomin, jobben – det vanliga. Och krig. Kalla som varma.

På den tiden fanns ännu Sovjetunionen och samma år som Miljöpartiet de Gröna knep en plats i riksdagen med strax över 5 procent, så härjade Sovjetstyrkorna fortfarande i Afghanistan, och samma union fick en ny president i Michail Gorbatjov.

Här hemma i Sverige började en affär som kom att kallas Ebbe Carlsson-affären att nystas upp, en smaskig gryta med ingredienser som självaste Jan Guillou (ni vet, den där gamlingen som skriver kioskromaner) knappt skulle kunna drömma ihop och knacka ner på skrivmaskinspapper.

Miljö? Ha! Det fanns annat att tänka på. Då. Men trots att så mycket annat skedde, så fick de sakta men säkert folk att lyssna; i kölvattnet av katastrofen i Tjernobyl tog sig de Gröna slutligen in i riksdagen och blev en röst att räkna med.

Trots att de bara var ett enfrågeparti.  Jo, man sa faktiskt så, de var ett litet enfrågeparti. Ett parti som folk röstade på i protest mot de etablerade partierna.

Oj, det finns mycket att säga om det här, om hur historien om Piratpartiet i många avseenden påminner en del om Miljöpartiet. Bortsett ifrån att Garthon hade HK på berget i Nacka, medan Falkvinge valde Sollentuna som bas.

Via ett tweet från en pirat fick jag ta del av den här underbara artikeln, signerad Lars Ilshammar och Kajsa Klein. Den handlar om just detta och lite till, och jag tillägnar den mina vänner och bekanta, de som en gång rynkade på näsan åt Miljöpartiet men idag lägger sin röst på desamma, till de som glömt att vi alla varit små i början. 

Läs den!  

Polisen bistår med 15 riktiga poliser, som ska vara den amerikanska skivbolagsmaffian behjälplig i jakten på fildelare.

Om man ska försöka se någonting positivt i det här, så skulle det möjligen vara det faktum att stackars Svensson nu får träffa riktiga poliser vid en husrannsakan, istället för Antipiratbyråns okunniga privata garde med Pirate Pontén i spetsen.

Bland allt det negativa märks: Reinfeldt och alliansen fortsätter spotta på de unga väljare som eventuellt gick på hans lögn om att inte förfölja en hel generation. Och: Pengarna som används för att betala den amerikanska skivbolagsmaffians polisassistans är det vi som får stå för.

Visst är det härligt, så säg?

The Pirate Party’s aims include free file-sharing, abolishing the patent system in Europe, reform of copyright law and outlawing digital rights management, which inhibits the ability to copy computer files.

Det skriver man i CNN:s onlineupplaga och kanske inte helt oväntat har de samma trångsinta uppfattning om vad Piratpartiet egentligen står för. Men, min åsikt är att (nästan) all reklam är bra reklam, så länge den inte är skitdålig.

Apropå skitdålig så har väl ingen missat Jan Guillous försök till avrättning av författarkollegan Lars Gustafsson, ett stycke text som mycket påpassligt serverades av lobbyns språkrör Aftonbladet alldeles lagom till valets slutspurt.

Den gamle föredettingen Guillou står dock inte oemotsagd och får svar på tal av såväl Anna Troberg som Gustafsson själv.

Det här får bli det "”första” inlägget efter min nyss genomförda bloggflytt. Det har varit några hektiska dagar för mig, även om jag inte på långa vägar hunnit slita och kämpa som mina medpirater runt om i landet.

Mitt eget valarbete under söndagen bjöd på både trevliga och otrevliga erfarenheter; allt från nyfikna och intresserade röstmottagare till fifflande och onda diton.

Bilder och annat kommer under kvällen.

Klippet är från ett tidigare inslag i TV3:s Insider, där vi får se privatpolisen Henrik Pontén göra en märklig raid mot en misstänkt fildelare.

Jag har nu inte hela bakgrunden till den här incidenten, men av det som framgår här trampar juristen Pontén rejält i klaveret.

Baserat på ett TIPS knackar Pontén och hans patrull på dörren och hotar den misstänkte med att han kan komma att gripas om han inte gör som de säger. När den misstänkte sätter sig emot kommer det i klarspråk: “Nej, men du är gripen, alltså”.
 
För er som eventuellt inte känner till det, så innebär det att den misstänkte därmed är frihetsberövad. Dessa ord räcker. Efter ungefär 16 år inom säkerhetsbranschen, då jag främst arbetade med stölder/svinn, vet jag vad man får och inte får göra vid ett gripande, som privatperson. För det är just som privatperson som Pontén agerar i det här fallet. Ingenting annat. Precis som jag gjorde förr i rollen som väktare.

När man griper en misstänkt person krävs inte några handgripligheter, utan det räcker med att förklara personen gripen. Och om man griper en person, om så bara för snatteri av en burk läsk, så ska man ha jävligt torrt på fötterna, man ska vara 100% säker på att personen verkligen HAR tillgripit den där läskburken.

Annars kallas det olaga frihetsberövande, vilket är straffbart och är ett brott som bedöms betydligt hårdare än ett snatteri.

I brottsbalkens fjärde kapitel, andra paragrafen står:

2 § Den som i annat fall än som sägs i 1 eller 1 a § för bort eller spärrar in någon eller på annat sätt berövar honom eller henne friheten, döms för olaga frihetsberövande till fängelse, lägst ett och högst tio år.
Är brottet mindre grovt, döms till böter eller fängelse i högst två år. Lag (2002:436).

Som sagt, jag har inte alla fakta här, men det är uppenbart så att Pontén inte läst på ordentligt.

Frågan är varför Aftonbladet inte gör en story på såna saker?

Dels är det här fel sätt att angripa problemen och dels är det fel att lägga sig på samma nivå som Antipiratbyrån. Byrån och dess jurist lägger ner enorma mängder med energi för att smutskasta såväl piratrörelsen som Piratpartiet, och jag tycker att vi bör visa att vi är starkare – utan såna metoder.

Detta är med all säkerhet en enskild persons verk, men risken är stor att det ute hos allmänheten kommer att uppfattas som en handling sanktionerat av PP. Detta bör vi starkt ta avstånd ifrån.

O m  d e t  ä r  s a n t, vill säga.

Vi vet vad Antipiratbyrån och skivbolagsmaffians jurister är kapabla till. Vi vet att en artikel i Aftonbladet där Pontén gråter ut och passar på att smutskasta oss – en dag innan valet (märkligt, eller hur?) – inte per automatik innebär att det är hela sanningen som presenteras.

Kanske var det hr Pontén själv som tröttnade på sitt namn och ansökte om ändring? Så där lagom till valet? Det får vi troligen aldrig veta, eftersom det skedde anonymt. Vilket man på byrån förstås är väl medvetna om.

Jag tar i alla fall artikeln med en skopa salt.